Planen var att gå runt sjön Stora Frillingen men vek av åt fel håll. Fast jag har gått här förut. Gjorde inte så mycket. Kom ut vid sjön Björken istället men kunde välja att gå genom skogen tillbaka till bilen istället för att följa skogsvägen.
Träffade på en ung trevlig kvinna vid Månstugan. Hon tänkte övernatta. Man kan hyra den stugan. Hennes kompis skulle komma under kvällen men hon skulle sova själv och var lite spänd för det berättade hon. Skulle också springa en del av Sörmlandsleden med pannlampa.
Tänker lite hur det var bara för några årtionden tidigare. En kvinna i 30-års åldern som övernattar själv i en stuga utan el. Inte så många som hade tagit det steget.
Träffade på ett par som letade kantareller. När jag kom till bilen senare pratade jag ganska länge med mannen medan frun letade vidare. Hans syster är död sedan ca 15 år och hade varit gift med en man som bodde kvar i ett hus i Sörby - Lakene Värmland. Mannen hade dött nyligen men huset hade tyvärr förfallit. Han hörde att jag är Värmlänning och han berättade om vilka han kände på den tiden han ofta var där och hälsade på sin syster.
Siik Bengt bl a som var far till Monica Zetterlund. Hade stora problem med spriten berättade han. Lånade båten av honom eller hans syster ibland. Siik Bengt sa alltid "får jag lååån pråmen av dig?" när han kom för att fiska. Fick aldrig någon fisk men efter att han hade rott ut dröjde det inte länge förrän han började sjunga ute på sjön för full hals. När han kom tillbaka med ekan så var han väldigt rund under fötterna men satte sig ändå i sin PV och körde hem till Hagfors.
Monica hade han bestämt för sig även hade bott i Trosa en period. Hon hade i alla fall nästan bott grannar med honom och hans fru i Nykvarn en annan period.
Vi pratar om platser och människor. Platserna känner jag naturligtvis till och även del av människorna han berättar om. Han blev i Värmland - Sörby alltid kallad "Stockholmarn" när han besökte sin syster. Reagerade på men tyckte inte om det råa sättet som personer från Hagfors och Munkfors pratar till varandra på. Men han har rätt. Hela tiden samt det där speciella hånskrattet som man tar till när man har fått till något riktigt elakt och dräpande. Sätta varandra på plats. Går bara ut på det. Hade nästan glömt bort - men bara nästan.
Märkligt ändå vad världen kan kännas liten ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar