torsdag 10 maj 2018

180510 Nordmark

Var till Nordmark tillsammans med Fredrik och Ying-Chun idag. Tereza hade lite ont i ryggen och avstod. Vår plan var att gå upp till Sandsjön efter Tabergskanal och sedan tillbaka utefter Sandsjöälven



Har målat vägen vi gick. Skulle tro att det är mer än 15 km och med lite fram och tillbaka samt upp och ner så blir det nog närmare 20 km vi gick idag... det kändes


Fredrik hade sin "tracker" på för att logga GPS-spåret hur vi gick. Det går att zooma etc i OpenStreetMap-kartan nedan


See full screen

Det första vi såg var lämningar efter en dammvall. Det var uppdämt här ca 1.5 meter högre än vad älvens nivå är idag. 


Vi såg en sk "hjulgrav". Ett vattenhjul som drevs med fallhöjden på vattnet när det var uppdämt här. 


Läser på Riksantikvarieämbetets kartlager att vattenhjulet användes för sk "stånggång". Man drev något en längre sträcka härifrån med stockar som endera låg sammankopplade på marken eller hängde i luften. 


Intressant med de gamla körvägarna som man använde för länge sedan


Vi följer Tabergs kanal uppströms mot Sandsjön. Lätt att gå och fint. Till en början pratar vi om att det är fantastiskt att man kunde gräva denna 5-6 km långa kanal men dessto längre upp mot Sandsjön vi kommer ser vi att det var nog inte så mycket grävande. Kanalen byggdes med att göra en lång damm längs det som blev kanal när vattnet släpptes på. 


Fredrik kollar vad detta är men troligen är det bara en bro över till en jakt postering


Samma sak här


"Båtleden öppnades 1850" står det på stenen på andra sidan


Dammluckan mot Sandsjön


Mot Sandsjön. Man måste ha lastat om till ny pråm här


Sandsjön mot norr där kanalen börjar. 


Vi följer Sandsjöälven tillbaka. Det är inte mycket vatten i den ursprungliga fåran


Vi går där det inte finns stig. Risigt och blött och det kändes i benen efteråt


Passerar en uppbruten järnväg


Efter några 100 meter ser vi den. Järnvägsbron över Sandsjöälven



Testade att gå över men vågade inte riktigt


På den häradsekonomiska kartan från slutet av 1800-talet ser man att järnvägen är inritad


Nordmarks gruvmuseum är stängt men man kan gå omkring här lite i alla fall. Det blir återbesök senare till både gruvor och hyttorna som finns här omkring



  1. Nordmarksmossarna. Värmlands största och till sammanssättningen mest välbildade kärrkomplex
  2. Stamparbo kraftstation, byggd 1918
  3. Tabergs kanal, öppnad 1850 för bland annat malmtransporter till Mottjärnshyttan. 
  4. Limkullen, amfiteater liknande kalkbrott
  5. Nordmarks gruvmuseum och hembygdsgård
  6. Tabergs gruvor (1702-1962). F.d gruvkontoret är idag vävstuga. Finns en minnessten över F.A Dahlgren här. Skaparen av "Värmlänningarna"
  7. Vattenhjul med stånggång och vändbrott (1836-1915)
  8. Ruiner av Nordmarkshyttan (före 1540-1905). Fin stenbro och fors
  9. Nordmarks kyrka byggd 1731
  10. Nordmarksbergs gruvor (medeltid -1962). Ett flertal byggnader däribland gruvlavar med spelhus finns bevarade
  11. Värmlandsgruvan (1969 - 1980). Privat område. Endast förrådsbyggnader återstår
  12. Finnmossens gruvor (1713-1980). Privat område. Endast förrådsbyggnader återstår
  13. Jakobsbergsgruvan (1863-1918). Mineralrik manganmalmsgruva. Kallas "Lilla Långban" pga av det stora antalet mineraler



Nordmarks Gruvby och gruvmuseum (bild ovan)

"Någon gång under medeltiden började järnhanteringen ta fart här i Nordmark. redan år 1540 fanns här tre hyttor (masugnar) och dessa tog av allt att döma sin malm från de närliggande Nordmarksbergs gruvor, även kallat Nordmarks odalfält. De första hyttorna hade säkerligen varit igång en avsevärd tid innan 1540. Nordmarkshyttan, Haborshyttan och Fogdhyttan var de första i trakten. 

I början av 1700-talet upptäcktes ytterligare två stora gruvfält i Nordmark, Taberg och Finnmossen. Dessa fick stor betydelse för verksamheten på orten. Gruvorna ägdes under 1900-talet helt eller delvis av Uddeholms AB. Under 1960-talet lades järngruva efter järngruva ned i Bergslagen. Trots detta beslöt ett annat bolag, Ställbergsbolagen, att öppna en ny gruva här i trakten. Den fick namnet Värmlandsbergsgruvan. Produktionen kom igång 1969. Gruvan lades ned 1980 som en av de sista järngruvorna i Bergslagen. Av de övriga gruvorna lades Nordmarksberg och Taberg ned 1962 och Finnmossen 1973. Under 1900-talet gick järnmalmen från Nordmarksområdet främst till Hagfors Järnverk som ägdes av Uddeholms AB. 

Transporterna vintertid av malm, tackjärn och träkol skedde under lång tid med häst och släde men under 1870-talet fick Nordmark järnvägsförbindelse till Hagfors och Filipstad. 

Nordmark är det västligaste området i Bergslagen och väster här om finns inga större malmfyndigheter. 

Av hyttorna lades Haborshyttan ned i mitten av 1700-talet, Fogdhyttan 1842 och Nordmarkshyttan 1905. Mottjärnshyttan, den sista hyttan i Normarks socken, lades ned 1916. Det var från början en sk "Finnhytta" där den berömde "Lång-Kristoffer" var en av grundarna. 


Nordmarksbocken (bild ovan)

Enligt Erik Fernows "Beskrivning över Värmland" 1773 kan Värmlands Bergslag inte uppvisa några skriftliga bevis på gruvverksamhet för digerdöden (1350). Troligt är dock att här förekom bergshantering även före digerdöden då det fanns kyrka och egen präst vid Kalhyttan (Filipstad) före denna tid. Fernow anger vidare att "enligt gammalt berättas det att Nordmarks gruvor upptagits och bearbetats före digerdöden. Nordmarks gruvor har också kallats Norebergs och Nohlebergs gruvor, samt gruvorna norr i Marken och sägs vara upptäckta genom en "bock" som sparkat mossan av marken. 

(Sägner om bockar, som hittar malm, finns på flera platser tex Falun)

Befolkningen i Nordmark kallas sedan gammalt för "Nordmarks-Bockar". Om den benämningen beror på Nordmarks-bocken som enligt Fernow upptäckte malmen före Digerdöden vet man inte men det ligger snubblande nära att tro detta. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar