Till polisstationen i Nyköping. Hämtade mitt nya pass. Minus 15 eller tom ännu lägre. Kallrök från Nyköpingsån. Tänkte följa den en bit uppströms för att fånga morgonljuset. Insåg ganska snabbt att solen hade inte kommit tillräckligt högt för att det skulle vara sol och motljus annat än där jag är. Så det blev som vanligt. Det är vackert i alla fall vid Nyköpingshus.
Ca 15-17 grader kallt och ett gäng grundskole killar kommer. En av dem har bara en kortärmad t-shirt på sig. Hälsar och frågar "är det inte kallt?". Nej, inte sååå farligt säger killen. Hoppas bara att det var hans eget påhitt att visa sig tuff och att ingen hade hånat, mobbat eller på något annat sätt fått honom till att gå ut i bara t-shirten med bara armar. Men minns tyvärr snacket mellan oss i den åldern. Det är inte alla människor som är "bra". Inte ens i den åldern.
Det sitter tyvärr nog i hela livet men de som inte var bra blev duktigare och duktigare på att inte låta det visa sig för tydligt.
Ska jag verkligen åka hem nu när det är så fint väder? Åkte istället mot Femöre fortet. Det är vackert här minst sagt. Svårt att göra platsen rättvisa med kameran. Pratar lite med en man med mycket liten hund. Han tipsar mig vart jag ska gå för att fota. Inget nytt dock. Har varit här flera gånger förut men säger inget om det. Inte vovven heller. Finns ingen anledning när någon ändå tar sig omaket och har vänligheten att berätta vart man ska stå och varför.
På något sätt tycker jag att det blir svårare och svårare att göra denna typ av bilder rättvisa. Naturen är flera gånger vackrare i verkligheten. Stöd för minnet är det i alla fall.
För mig är det nästan som att vara i kyrkan. Det är något "andligt" över allt ihop. Som om det finns energi här av något slag. Ja, på riktigt.
Är vintern så lång? Egentligen. Snart sitter folk här med ansiktet vänt mot solen. Njuter och småpratar med en kaffekopp i näven. Hälsar på de som kommer runt hörnet för att kolla om soffan är ledig... Bara 2 månader till så börjar det droppa. Om inte tidigare.
Ovädren som drog in förut kom från öst. Det är därför isen ligger på "fel" sida halvön. Det normala är att det blåser och stormar från andra hållet. Mellan syd och väst.
Möter ett par med kikare modell bättre. Vi pratar en bra stund om havsörn. Berättar om Gysinge och kvinnan visar på mobilen vart samt berättar även hur man kan se ett 10 tal havsörnar här i närheten. Visste inte att Oxelösund är en av de mest havsörns täta platserna i Sverige så här års. Ja, OK det blir att åka dit naturligtvis och kolla. Så trevliga människor. Glada positiva och vill så väl. Värme i rösten och ett kroppsspråk som visar att vi litar på varandra. Ingen behöver "passa sig". Inte vara på sin vakt. En konstig vemodig känsla när vi har sagt "så trevligt det var att träffas". Ja, verkligen.
Vart tog detta Sverige vägen? Omtanken och värmen mellan människor som inte känner varandra. Finns kvar men inte lika mycket som förr? Eller? Beror det bara på vart man bor? Beror det bara på vilka man har turen att träffa på? Beror det på mig? Är det en generationsfråga? Eller beror det på att samhället i större utsträckning tidigare enbart var analogt och bestod av fysiska möten mellan människor?
Tror inte att förklaringarna är enkla. Något har som helhet minskat och i vissa fall delvis försvunnit i mitt hemland. Blivit demolerat... Finns kvar naturligtvis men som jag upplever det märks det mindre och mindre. Mer och mer åt det sporadiska hållet. Som jag minns det var det mer som en naturlig regel. Hur länge kommer det ens sporadiska att finnas kvar?
Undrar om det ändå inte har mest att göra med att vi var mer analoga förr.
