Åkte till Valdalen gård på norska sidan. Samma ställe som Henrik och Fredrik var med till. Åkte samma rutt och vände inte så långt från där vi vände.
Hade i förrgår bytt skidor. Turskidorna som vi hade åkt på kändes som ovallade pråmar jämfört med dessa smala löparskidor. Kanske är de för lite vallade ändå. Sitter liksom "fast" ibland. Pjäxorna var också mycket annorlunda och fick inte lika ont i fötterna som med de andra. Ett problem var att nu åkte jag fortare, tog i lite extra. Det straffade sig. Fick köra en lågvariant av en slags pensionärs-lunk. Men var mycket trött ändå när jag kom tillbaka. Man skäms lite när man möter personer som är minst lika gamla som jag är och de verkar ha mycket bättre kondition.
Ett annat problem var stavarna. De nya som jag hade fått visade sig vara i kortaste laget även om jag hade dragit ut dem till max. "Junior stavar". Kändes som om jag stakade mig fram med stavar som gick i knä höjd. Fick ont i armar och axlar.
Alltid är det något som jävlas. Får skylla på det i alla fall.
Men är ute i friska luften. Det är tyst. Tyst på riktigt. Pratade med två par. Ena var från Mölndal och de tyckte att åka från Trosa till Idre var långt jämfört med sträckan de behöver åka upp till Grövelsjön. Frågade kvinnan hur långt de hade i mil från Mölndal. "Inte mer än drygt 60 mil". Ja, men det är mer än 5 mil längre än vad jag har.... Mannen hade en speciell mössa. Kände igen den från platsen där vi bor men inte honom. De bor också här visade det sig och han berättade att han alltid har den på sig när de åker skidor. Sedan många år nu...
Vände här i närheten. Det andra paret hade åkt skidor från Storsätern. Det är väl kanske 5 km hit upp men det är en kraftig stigning. Bra gjort. Kvinnan som åkte först hade en speciell åkstil. Som om hon hade minst 50 cm för långa stavar. Såg mer ut som om hon hässjar hö eller skottar grus med fötterna brett isär.... Fram till där jag hade bilen går det nu nästan av sig själv berättade hon hurtigt. Mannen bakom som såg betydligt mer "flås stinn" och sliten ut än hon. Han höll inte riktigt med.
Sliten och fick vila lite. Ofta på väg tillbaka. Länge sedan nu man åkte 8-10 km utan att ens bli andfådd. Men är ensam i spåret mer eller mindre. Behöver inte ens ta upp telefonen för att det ska se ut som om det är därför jag stannade.... Ingen som varken ser eller bryr sig. Å andra sidan... inte jag heller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar