Vi är på väg söderut längs västsidan. Passerar en skylt "Södra Bruket". Kul och intressant med industrihistoria.
Visste ingenting om detta men antar att det endera har med skiffer eller cement tillverkning att göra. Fick läsa på lite när vi kom tillbaka.
Sveriges mest välbevarade alunbruksmiljö. Under 1700- och 1800-talen fanns det 11 alunbruk i Sverige. Alunbruken försörjde Sverige med alun och exporterade det även till de Baltiska länderna. Ett av dessa var Ölands alunbruk söder om Degerhamn. I början av 1820-talet uppnådde alunbruket sin högsta årsproduktion, och 1822 arbetade det 322 personer där varav 116 stycken var barn. Produktionen upphörde omkring år 1900 och fabriken fick förfalla.
En stensatt vattenränna från den tiden då det begav sig
Pratade lite med en kvinna som satt ute och fikade. Nej, det är inga fritidsfastigheter. Vi som bor här gör det permanent. Förstod inte riktigt vad hon menade men alun tillverkningen som skedde just här hade inget att göra med Cementas cementtillverkning någon km norrut längs ön. Alun var en egen produkt... Vad nu den användes till.
Alun har blodstoppande verkan. Används även för färgning. Någon minne hade jag långt därbak om att det fanns alunstift som man kunde använda när man hade skurit sig vid rakning. Av alla saker man minns. Alun på Wikipedia
Tror det var dassen man satt på när bostäderna var arbetarbostäder. Minns att vi inte hade vattenklosett när vi bodde i Bogerud. Inte heller fanns vattenklosett vid skolan i Mossängen. Så länge sedan är det inte men det känns så.
Pratar lite med en äldre man som rensar ogräs vid ett ute museum. Berättar att jag har intresserat mig för Värmlands industri historia och kommit till "lagren" om hur människorna hade det. Det som aldrig nämns i historiebeskrivningen. Bl a att de duktigaste smederna - som i praktiken kanske bar hela bruket - satte man finuerligt i skuld så att de inte kunde sluta. I praktiken många gånger ett slavkontrakt.
Mannen berättar då att arbetarna vid detta bruk gavs "möjlighet" att få ut del av lönen i pengar.... inte bara i förnödenheter. Men inte i de pengar som staten gav ut. Nej, de fick lokala pengar gjorda i trä. De kunde användas i de få affärer som fanns på orten. Vilken affär de ville..... Samma sak. Arbetarna här kunde heller inte spara undan för att starta nytt någon annan stans.
Det ligger mycket stora och höga slagghögar runt om bruket. Inget att säga om men det känns konstigt att de hamnade mellan havet och arbetarbostäderna. Inte riktigt samma sak att kunna se ut över öppet hav som att titta in i en vägg av dumpad skiffer. En slump.... kanske
Trodde Cementas cement fabrik och alun tillverkning var ett och samma. Det var det inte. Det förekommer cementtillverkning fortfarande berättade den äldre mannen. Micro - cement... typ som används för hållfasta tätningar och lagningar. Ja, man lär sig något nytt varje dag
Det var hit vi primärt var på väg. Strandhagens naturreservat. Ville kolla om vi kunde få se den speciella och sällsynta våradonisien. Fältssippan växer här den också men den var tyvärr utblommad.
De växte i 100-tal. "En av Ölands stora art rariteter" läser jag på. Intressant att om det är mulet och regnar mycket så kan den bli svampangripen... Är det lite med sol kan den tjura och tom strunta i att öppna sina blommor över huvud taget. Det kan bli ett problem då de i så fall riskerar att inte bli pollinerade. Där ser man.... En karaktärs kompis
Att man vill återvända hit har i mångt och mycket med det Öländska landskapet att göra.
Ängarna och rapsfälten och i bakgrunden havet. Så intensivt gult
Vi åkte över till andra sidan ön. Följde kusten på östra sidan. Åkte ned till en gammal fiskehamn. Ett gäng fågelskådare stod med sina tubkikarre. För långt med kamera telet. Pratade med ett fågelskådar par. De bor inte så långt härifrån berättade de.
"Nu är det inte så farligt men det kommer att bli värre. Går över tomgränser och beter sig allt annat än bra. Inte alla naturligtvis men vissa kan göra vad som helst för att komma i position". Det är som vanligt då.
Ingen intresserade sig för kanske de 100 knölsvanar som simmade utanför vågbrytaren. Inte jag heller. Hade nog blivit fina svan bilder om jag hade gått och hämtat telet. Mannen längst ut på piren är uppvuxen i Munkfors. Bara det... Långt håll så det syns inte
Ny plats... Gammalsby sjömarker.
Finns fåglar men det är för långt håll med kameran. Intressant landskap. Inte helt lätt att ta sig i land med en båt när det är så lång grunt. Inte helt lätt heller att gräva sig en tillräckligt djup kanal in till bryggan.
Det suger i magen eller tom magarna. Vi åker över till andra sidan ön för att leta upp ett ställe där vi kan äta varm mat. Tereza mindes ett mat ställe som vi var till förra gången. Ja, hade förträngt det men kände igen när vi passerade. Nu kommer vi inte att glömma.
Ligger här
Riktig husmanskost men det som är lite speciellt med stället är att varje dag serveras två huvud rätter. Raggmunk och kroppkakor. Det gick åt mycket av de två även om ingen av dem är min favorit. Resturangen är stor och mycket folk. Intressant med kunderna. De är i min ålder till 90% eller kanske i många fall tom äldre. Kanske hade det att göra med att det hamnade realtivt mycket vit sås på golvet. De öste upp rejält med den varan.
Här serveras ingen pizza eller kebab. Idag var dagens - picata. Mycket bra och väldigt stor portion. Inget fröken upplägg på tallriken precis med lite dekorativt grönt klet i ena hörnet. Här blir man mätt på riktigt. Får sitta i bilen senare och försöka smälta maten så gott det går
