230524 Öland

 Åkte till Gråborgs naturreservat. Har varit här flera gånger förut. Det finns redan en hel del som växer.

 

 

Men naturligtvis inte som det är när det är som intensivast. Under midsommar tid.. typ

 

 

 

Men vad spelar det för roll. Alltid lika trevligt att gå här.

 

 

Men det är som sagt bara trevligt att vara här. Gå längs ängarna och lyssna på fåglarna som sjunger. Vi kollade om de röda näckrosorna hade kommit upp. Det hade de tyvärr inte. Snoken som brukade hålla till där såg vi inte heller till

 

 

Idag cyklade vi i alla fall. Vi hade sett att det fanns en asfalterad cykelväg längs östra sidan. Några km enkel väg. Åkte tillbaka samma

 

 

Finns flera utmärkta cykelleder men de går efter grusvägar. Det dammar något alldeles förskräckligt om det kommer en bil. Så vi har avstått från de sträckningarna

 

 

Adam & Eva ska växa här i stort antal. Verkar dock som ingen av växterna varken har läst skylten eller i boken. Å andra sidan kanske de håller koll på när vi åker hem. Då får de grönt ljus och sprätter upp i 1000-tal.

 

 

Pratade lite med hästen i hagen. Nyfiken och efter en stund kom det en häst kompis till som funderade vad det var som pågick. 

 

 

Lunch på vanliga stället. Andra gången i år och då blir det väl "vanliga" stället. I morgon ska vi även testa frukost buffén. Trevligt att få vara proppmätt fram till 2-3 i alla fall. Vi åkte proppmätta till Borgholm. Betalade för att få gå in i borgruinen. Pensionärs rabatten var mycket marginell.

 

 

Många tankar när man går omkring här. En av dem är hur stort det ändå är. Hur många befann sig här samtidigt när det begav sig - egentligen. 

 

 

Egentligen skulle alla bilder ha ett komplement - en tvilling. Ytterligare bild som visar den som tar bilden. Så man inte blir lurad

 

 

Vi var till promenadgatan i Borgholm och letade glass med kaffe. Det fick bli kaffe med bulle istället. Två damer håller på att lasta av en stor frys från en kärra bredvid där vi sitter. De tappar ett hjul i ena hörnet och det går så där. Det är sällan det blir helt bra när man står med benen i kors. Vänder mig bort från dem så de inte frågar... Passerar en man och kvinna som skjuter en barnvagn. Mannen är artig och hjälpsam och frågar om de behöver hjälp. O ja. Gärna svarar de bägge damerna. Kvinnan går fram och tillbaka längs gatan med barnvagnen medan hon väntar. Ser lite fundersam ut. Efter minst 20 min kommer mannen tillbaka halvspringande. Lite stressad och svetten rinner från pannan. Antagligen uppkom det ett nödläge med att ringa mamma eller ett akutläge med att torka nagellacken.

Tur att jag kunde sitta felvänd och äta min bulle extra långsamt. Hade nog annars fått uppleva glädjen med att spontanbära en frysbox

 

230523 Öland

 Vi är på väg söderut längs västsidan. Passerar en skylt "Södra Bruket". Kul och intressant med industrihistoria. 

Visste ingenting om detta men antar att det endera har med skiffer eller cement tillverkning att göra. Fick läsa på lite när vi kom tillbaka. 

Sveriges mest välbevarade alunbruksmiljö. Under 1700- och 1800-talen fanns det 11 alunbruk i Sverige. Alunbruken försörjde Sverige med alun och exporterade det även till de Baltiska länderna. Ett av dessa var Ölands alunbruk söder om Degerhamn. I början av 1820-talet uppnådde alunbruket sin högsta årsproduktion, och 1822 arbetade det 322 personer där varav 116 stycken var barn. Produktionen upphörde omkring år 1900 och fabriken fick förfalla. 

En stensatt vattenränna från den tiden då det begav sig

Pratade lite med en kvinna som satt ute och fikade. Nej, det är inga fritidsfastigheter. Vi som bor här gör det permanent. Förstod inte riktigt vad hon menade men alun tillverkningen som skedde just här hade inget att göra med Cementas cementtillverkning någon km norrut längs ön. Alun var en egen produkt... Vad nu den användes till. 

Alun har blodstoppande verkan. Används även för färgning. Någon minne hade jag långt därbak om att det fanns alunstift som man kunde använda när man hade skurit sig vid rakning. Av alla saker man minns. Alun på Wikipedia

Tror det var dassen man satt på när bostäderna var arbetarbostäder. Minns att vi inte hade vattenklosett när vi bodde i Bogerud. Inte heller fanns vattenklosett vid skolan i Mossängen. Så länge sedan är det inte men det känns så. 

Pratar lite med en äldre man som rensar ogräs vid ett ute museum. Berättar att jag har intresserat mig för Värmlands industri historia och kommit till "lagren" om hur människorna hade det. Det som aldrig nämns i historiebeskrivningen. Bl a att de duktigaste smederna - som i praktiken kanske bar hela bruket - satte man finuerligt i skuld så att de inte kunde sluta. I praktiken många gånger ett slavkontrakt. 

Mannen berättar då att arbetarna vid detta bruk gavs "möjlighet" att få ut del av lönen i pengar.... inte bara i förnödenheter. Men inte i de pengar som staten gav ut. Nej, de fick lokala pengar gjorda i trä. De kunde användas i de få affärer som fanns på orten. Vilken affär de ville..... Samma sak. Arbetarna här kunde heller inte spara undan för att starta nytt någon annan stans. 

Det ligger mycket stora och höga slagghögar runt om bruket. Inget att säga om men det känns konstigt att de hamnade mellan havet och arbetarbostäderna. Inte riktigt samma sak att kunna se ut över öppet hav som att titta in i en vägg av dumpad skiffer. En slump.... kanske

Trodde Cementas cement fabrik och alun tillverkning var ett och samma. Det var det inte. Det förekommer cementtillverkning fortfarande berättade den äldre mannen. Micro - cement... typ som används för hållfasta tätningar och lagningar. Ja, man lär sig något nytt varje dag

Det var hit vi primärt var på väg. Strandhagens naturreservat. Ville kolla om vi kunde få se den speciella och sällsynta våradonisien. Fältssippan växer här den också men den var tyvärr utblommad.

De växte i 100-tal. "En av Ölands stora art rariteter" läser jag på. Intressant att om det är mulet och regnar mycket så kan den bli svampangripen... Är det lite med sol kan den tjura och tom strunta i att öppna sina blommor över huvud taget. Det kan bli ett problem då de i så fall riskerar att inte bli pollinerade. Där ser man.... En karaktärs kompis

Att man vill återvända hit har i mångt och mycket med det Öländska landskapet att göra. 

Ängarna och rapsfälten och i bakgrunden havet. Så intensivt gult

Vi åkte över till andra sidan ön. Följde kusten på östra sidan. Åkte ned till en gammal fiskehamn. Ett gäng fågelskådare stod med sina tubkikarre. För långt med kamera telet. Pratade med ett fågelskådar par. De bor inte så långt härifrån berättade de. 

"Nu är det inte så farligt men det kommer att bli värre. Går över tomgränser och beter sig allt annat än bra. Inte alla naturligtvis men vissa kan göra vad som helst för att komma i position". Det är som vanligt då. 

Ingen intresserade sig för kanske de 100 knölsvanar som simmade utanför vågbrytaren. Inte jag heller. Hade nog blivit fina svan bilder om jag hade gått och hämtat telet. Mannen längst ut på piren är uppvuxen i Munkfors. Bara det... Långt håll så det syns inte

Ny plats... Gammalsby sjömarker. 

Finns fåglar men det är för långt håll med kameran. Intressant landskap. Inte helt lätt att ta sig i land med en båt när det är så lång grunt. Inte helt lätt heller att gräva sig en tillräckligt djup kanal in till bryggan. 

Det suger i magen eller tom magarna. Vi åker över till andra sidan ön för att leta upp ett ställe där vi kan äta varm mat. Tereza mindes ett mat ställe som vi var till förra gången. Ja, hade förträngt det men kände igen när vi passerade. Nu kommer vi inte att glömma. 

Ligger här

Riktig husmanskost men det som är lite speciellt med stället är att varje dag serveras två huvud rätter. Raggmunk och kroppkakor. Det gick åt mycket av de två även om ingen av dem är min favorit. Resturangen är stor och mycket folk. Intressant med kunderna. De är i min ålder till 90% eller kanske i många fall tom äldre. Kanske hade det att göra med att det hamnade realtivt mycket vit sås på golvet. De öste upp rejält med den varan. 

Här serveras ingen pizza eller kebab. Idag var dagens - picata. Mycket bra och väldigt stor portion. Inget fröken upplägg på tallriken precis med lite dekorativt grönt klet i ena hörnet. Här blir man mätt på riktigt. Får sitta i bilen senare och försöka smälta maten så gott det går

230522 Öland

Vi är på väg till Öland. Stannar ungefär halvvägs för att fika. Trevligt ställe. Vi har varit här förut

 

Det är "bara" 35 mil mellan Trosa och Öland. Men vägen är mycket tråkig att köra. Varför vet jag inte riktigt men ibland går det långsamt och man tar sig inte heller förbi. Å andra sidan hur brådis har man på en skala? Vi får tillgång till vårt rum kl 15. Vi äter vår lunch här medan vi väntar

 

Fotar lite också. Rapsfälten är intensivt gula. 

 

 

Tereza har slutat fota med kameran. Mobilen istället. Ofta blir det mycket bra men den är mer ojämn än bilder från mina kameror. Skam vore det väl annars

 

 Det händer men inte speciellt ofta att vi bor på ett vandrarhem. Mest för att jag / vi vill gärna ha toalett och dusch på rummet. Lite jobbigt med kollektivt skitande och tvättande. Här är det en toalett med dusch i respektive rum. Fräscht och bra men rummet är litet. Å andra sidan ska vi ju inte sitta här och filosofera 5-6 timmar varje dag. 

 

Tar mina bilder med makrot på Nikon kameran. Tur att man inte vet om hur man ser ut när man ligger där och nördar sig

 

 De flesta blombilderna tog jag nog ändå med Fuji kameran där det satt en vidvinkel.

 

 

Ja, nu är man här igen. Det är mäktigt att gå omkring på Ölands Alvar denna tid på året och se allt detta

 

Allt blommar inte samtidigt. Naturligtvis. De har alla sin faser. De arter man får se just nu växer i mängder. Om kanske 1-2 veckor är det andra arter som dominerar

 

Syrenerna blommar här. Även om detta troligtvis är äppleblom... 

 

Tereza gillar att ta bilder när solen går ner. Kanske skulle vi ha åkt närmare havet. Nästa gång....

230401 Bråfalls såg

 Gick en bit av Sörmlandsleden upp till sjön Stora Frillingen. Parkerade här vid den gamla vattendrivna Bråfalls såg. Inte så liten egentligen när det begav sig. Huset som man bodde i är rivet men låg alldeles bredvid

Sågen var vattendriven som sagt men vattenhjulet är tyvärr borta. Vattenrännan fram till hjulet är också borta

Axeln och lagret som höll vattenhjulet finns kvar

Har sett flera hus nu som hade - har vasstak. Förvånadsvärt intakt och väl fungerande. Fantastiskt bra tak material egentligen

Bilderna kommer i omvänd ordning. Gick först upp till sjön och sedan tillbaka samma väg. Såg denna betongdamm. Man gjorde ofta så att man hade flera dammar på vägen ned till sågen eller kvarnen etc. Sågen kunde därmed köras under betydligt längre tid än de få månaderna under våren när det fanns mycket vatten i bäcken

Letade efter fler uppdämningar men hittade ingen. Tror att det fanns mer än ytterligare en men de var naturligtvis av organiskt material med tanke på storleken på fördämningen. Man kunde lätt ha dämt upp 3 meter högre om man kollar på terrängen med en bredd på 5-10 meter. 

Vände här. Det var lite jobbigt att gå i snön eller om det till och med kan vara så att jag har dålig kondition. Väldigt mycket spår efter vildsvin

230328 Långmaren

 Gården kallas "Långmaren". Ingen hembygdsgård utan mer ett slags museum från hur det var då. Ivar Karlsson var den siste arrendatorn vid Långmaren. Han var den sista i hela Sverige som enbart hade oxar som dragdjur. Både i jordbruket och när han körde ut timmer från skogen. Gården var i drift fram till 1967 då jordbruket avvecklades. Ivar föddes 1902 så det betyder att han då 65 år pensionerade sig. Bodde kvar på gården med sin fru fram till 1983

Åker hit ibland för det finns något här som inte går att ta på. Lika fullt finns det. Skapar också så många tankar hur det var. Människorna som redde sig själva och levnadsvillkoren. Inte svårt att samhällsbygga ett land med en sådan befolkning. Min egen morfar var visserligen ingen lantbrukare men minns min moster som berättade att han inte hade en enda sjukdag registrerad hos Försäkringskassan. Ett helt yrkesliv utan att vara sjuk. Eller rättare sagt brydde sig inte om....  Tror inte heller Ivar på denna gård låg och softade på soffan om det fanns att göra på gården.

Är född 1950 och under några år i början av 50-talet har jag själv minnen från slaskhinken och utedasset utan värme och belysning. Min mamma hade inte alltid tid att stå och vänta i kylan utan gick in. Fick försöka själv men minns känslan och rädslan av att sitta där i absolut mörker med släckt ficklampa. För att spara på batteriet. Minns till och med hur ficklampan såg ut och hur det kändes när man slöt strömkretsen på batteriet med tungan. När man bytte...

Vasstak... Inte bara ska man lägga det man ska även "skörda" och frakta hem det. Vet inte men skulle kunna tänka mig att man tog hem vassen under vintern då man kunde gå på isen. Ivar på Långmaren skaffade aldrig traktor till jordbruket. Det var förresten inte förrän efter krigsslutet och under början av 50-talet som de började bli vanliga vid de mindre gårdarna.

Ingen elektricitet indragen. Det innebär att Ivar och hans fru levde utan el fram till 1983. Vedspis, kakelugnar men heller ingen TV. Bara det. Vi som i slutet av 50-talet satt och tittade på testbildcn 15-20 minuter innan klockan kom fram 5 minuter innan. Heller ingen mjölkmaskin på gården. De sex korna handmjölkades. Tufft jobb som troligen gjordes av kvinnan i hushållet. Läser på vid närliggande Nynäs slott att handmjölkningen var arbetsam och orsakade förslitningsskador. Varje mjölkerska vid Nynäs hade vardera 13 kor att handmjölka. Varje dag. Annat virke i folk då...

Elektricitet... har vi väl haft sedan tidigt 1700-tal? Känns det i alla fall som. Har väl "alltid" funnits två hål i väggen som man kan använda till både det ena och andra. El började installeras i städerna först under 1910. Likström. På landsbygden började det införas el vid gårdarna först under 1930-talet. Det är inte ens 100 år sedan

Brygghuset. Tvättstugan. Strategiskt placerad längs bäcken som rinner igenom hela gårdsområdet.

Undrar förresten hur länge en "modern" människa skulle orka med arbetet på en gård som den sköttes i början av 1920-talet? Inte bara det. Även klara sig utan alla andra lager i samhället som vi tar för givet idag. Ja, det känns bra att gå här. Öppna redskapsboden och titta på de gamla handgjorda verktygen. Det finns något här som fortfarande känns.